Det är igen dags att vädra lite intryck av samhällsdebatten i landskapet. Eftersom det igen tyvärr är nödvändigt.
Under mitten av juli offentliggjordes en rapport från en politisk arbetsgrupp som Landskapsregeringen tillsatt. Gruppens uppdrag var att utreda möjligheter att minska kommunernas kostnader genom ändringar i den landskapslagstiftning som styr kommunernas verksamhet. Även om jag ännu inte erfarits nåden att få ta del av rapporten i sin helhet så har jag å tjänstens vägnar kommenterat de åtgärder som gruppen föreslagit utgående ifrån vad som refererats i offentligheten.
Åtgärdsförslagen är ovanligt konkreta för att komma från en i sin helhet politisk arbetsgrupp.
Det är också det enda som är värt att i detta skede konstatera, givet att jag ännu inte läst rapporten.
Det som oroar mig djupt är reaktionerna på rapporten.
Nya Åland slog upp rapporten stort och höll därmed liv i debatten under en period som i övrigt präglas av nyhetstorka utöver feelgoodreportagen, intervjuerna med på ett eller annat sätt bemärkta personer på sommarferier och de vanliga detaljerade redogörelserna hämtade ur polisens rapporteringar.
Nya Åland fortsätter att koka nyheter på sumpen av denna debatt genom att man utformat en ”Åland Gallup” utgående ifrån huvudmotsättningen i debatten, något karikerat huruvida vi ska ha sämre kommunal service eller färre kommuner.
Den konkreta frågeställningen är om respondenten föredrar jämlik skola, äldre- och barnomsorg eller närhet till administration och kommunkansli
Frågeställningen är så grund, så populistisk och så tarvlig att det svindlar för ögonen. Resultatet kommer inte att vara någon större överraskning. En stor majoritet kommer att svara att man föredrar jämlik service framom närhet till administration och kommunkansli.
Man skulle nå liknande resultat om man frågade allmänheten om den föredrar högre inkomster eller sämre väder eller mera fritid eller dyrare boendekostnader eller vilka som helst påståenden där sambanden mellan svarsalternativen är i högsta grad konstruerade.
Det är knappast någon slump att frågeställningarna i ”Åland Gallup” speglar skiljelinjen mellan regering och opposition inom landskapspolitiken.
Det som däremot är riktigt bekymrande är att inte heller någon annan av lokalmedierna förmår, eller vågar, analysera de politiska utspelen mera än att man refererar "matcherna" och replikskiftena, indignationen och motsättningarna.
” -Han sa ... ” , ”- Hon sa ...”
Jag är själv rädd för att startskottet inför kommande val om drygt två år gick i och med debatten kring arbetsgruppens rapport, den som få av oss ännu har läst och som mest är en indikation om vad som möjligen kan beredas vidare till konkreta förslag.
De krafter som alltid hävdar att kommunerna är problemet kommer igen, om ingen förmår genomskåda det, att hävda att antalet kommuner är Landskapet Ålands största problem, och vi kommer igen att genomlida ännu en valkampanj där debatten kretsar kring symptomen snarare än kring de verkliga problemen.
Låt mig vara mycket tydlig med att jag anser att det finns många utmaningar och flera olika komplexa problembilder inom de nuvarande åländska kommunerna.
Det är sådant som fortlöpande diskuteras och hanteras inom kommunerna. När kommunfrågan dryftas på landskapsnivå försvinner alla nyanser och komplexa frågeställningar reduceras till svart och vitt just på det sättet som hände med arbetsgruppens rapport i juli 2021.
Under 2000-talet har befolkningsförändringen och strukturomvandlingen i de åländska kommunerna varit förhållandevis kraftig
SE BILAGA BEFOLKNINGSFÖRÄNDRING
I flera kommuner har befolkningsökningen varit påtaglig, men i synnerhet i skärgården har befolkningen minskat kraftigt.
Strukturer, serviceupplägg och samarbetsmönster är ändå i stort sett de samma som de var för 20 år sedan, men i synnerhet samarbetena står inför vissa utmaningar. Går man djupare ner och studerar befolkningsstruktur enligt åldersgrupper eller tittar på könsfördelningen i vissa av kommunerna så förstärks bilden av ett samhälle statt i förändring.
Under 2000-talet har också betydande delar av den lagstiftning som styr kommunernas serviceproduktion förnyats, komplexiteten tilltagit och framför allt har individens subjektiva rättigheter stärkts. Den andel av finansieringen som går från Landskapet till kommunerna har däremot inte ökat utan tvärt om minskat i proportion till hur landskapsbudgeten som helhet utvecklats.
Även om det är lätt att bevisa så är det ändå förvånansvärt svårt att bli trodd när man påpekar detta.
De åländska kommunerna har hanterat förändringen och utmaningarna betydligt bättre än den bild som förmedlas, i synnerhet i relation till den bild som förmedlas i medierna som i stort sett endast grundar sig de påståenden som framförs från talarstolen i Ålands Lagting.
På grund av den kraftiga befolkningsökningen under 2000-talet har det varit möjligt att fortsätta utveckla den övergripande förvaltningen på Landskapsnivå. Ålands Landskapsregerings förvaltning har under 2000-talet utökats både med ett stort antal nya myndigheter(ÅMHM, Ålands Ombudsmannamyndighet, Lotteriinspektionen för att nämna några) och med ett stort antal nya tjänster, företrädelsevis juristtjänster. Samtidigt som Ålands Landskapsregering fortsättningsvis är organiserad i en sektorförvaltning av 1970-talsmodell där samarbete över avdelningsgränserna är förknippat med svårigheter eftersom det i stort saknas rutiner för detta.
Det är ovanligt att den förvaltningstillväxt som skett under de senaste 15 – 20 åren ens nämns i samma sammanhang som de ekonomiska utmaningarna som är gemensamma för det offentliga Åland.
Desto oftare nämns kommunstrukturen, mera specifikt antalet kommuner, som lösningen om inte på alla problem så på många av dem.
Kommunstrukturen är inte på något sätt helig, men enbart ändringar av kommungränserna sparar inte sådana summor som för närvarande fattas i det offentligas räkenskaper, och få är intresserade av att diskutera de strukturrationaliseringar som vanligen följer på en kommunsammanslagning där antalet skolor, daghem och åldringshem anpassas till den nya kommunens behov. Att låta påskina att sparbetinget kan uppnås genom ändringar inom kommunernas förvaltningar är oärligt eftersom lejonparten av kommunernas kostnader är barnomsorg, skola, socialvård och äldreomsorg.
För att summera så står det offentliga Åland fortsättningsvis inför betydande utmaningar de närmaste åren och det finns behov av att försöka hitta en fungerande och någorlunda artig samtalston inför de förändringar som är nödvändiga för att den offentliga sektorn skall kunna anpassas och utvecklas i takt med det samhälle som man ska betjäna.
SE BILAGA RESULTATRÄKNING FÖR DET OFFENTLIGA ÅLAND
Enligt den konsoliderade resultaträkningen för det offentliga Åland som ÅSUB först publicerade för 2019 i mars i år var det sammanlagda underskottet för 2019 - 14,1 me (miljoner euro). Med tanke på att Ålands Landskapsregering för 2020 redovisade ett underskott om – 50 me och kommunerna ett överskott om 7 me torde det totala underskottet för 2020 vara större än – 40 me.
Av tabellen, bilaga, framgår också övergripande förhållanden inom den offentliga sektorn. Ytterligare uppgifter hittas här
Debatten hittills kring rapporten som gavs i juli har presterat mestadels förnekelser kring behovet att minska på kostnader i kommunerna och beskyllningar mot landskapsregeringen och mot kommunerna på grund av deras blotta existens. Också kommundirektörerna och undertecknad har på debattsidorna beskyllts för att hindra framsteg, igen utgående enbart från det att det finns kommundirektörer och ett kommunförbund med en förbundsdirektör.
Det finns mera nyanserade och initierade röster i debatten, men många drar sig också för att uttala sig eftersom det är förknippat med risk för vedergällningar.
Många av de seniora landskapspolitikerna eller tidigare landskapspolitikerna ges mycket stora fria ytor röra sig på i den offentliga debatten utan att någon synar deras argument. De av tjänstemännen som deltar i debatten får finna sig i att bli uppläxade och i regel beskyllda för att prata i egen sak, och sakargumenten bemöts inte sällan med beskyllningar och djup indignation.
Alla är betjänta av ett bättre debattklimat där förslag inte skjuts ner enbart på grund av vem som uttalat dessa. Det kommer att krävas stor kompromissvilja från alla inblandade för att lösa våra gemensamma utmaningar, och det kunde vara lämpligt att börja med att acceptera fakta när fakta finns att tillgå och inte konstruera motsatssamband som inte existerar i verkligheten.
Sen tycker jag att vi kan kräva mera av de traditionella medier som de flesta av oss är med och finansierar och som på det sättet liknar den offentliga sektorn.
Just nu är avsaknaden av analys kring vad som håller på och händer inom den offentliga sektorn på Åland i det närmaste total. Det lämnar fältet öppet för allehanda påståenden och åsikter. Just kring den offentliga sektorn finns ovanligt mycket fakta lätt tillgänglig, och det är lätt att från ÅSUBs utmärkta databaser kontrollera hur olika påståenden förhåller sig till verkligheten.
Magnus Sandberg
Förbundsdirektör