Om Debatt, klimat och struktur

Under de dryga fem år som jag fungerat som förbundsdirektör för Ålands kommunförbund har jag mera sällan debatterat kommunala frågor och kommunala angelägenheter i offentligheten.

Det finns förstås en anledning till detta, och när jag nu gör ett tillfälligt inhopp i debatten så är det skäl att börja med att redogöra för anledningen till fåordigheten.

Trots att det antagligen inte kommer att tas särdeles väl emot.

En förbundsdirektör för Ålands kommunförbund, eller en kommundirektör för någon kommun i landskapet, borde inte behöva tveka inför att ta ton och korrigera de värsta felaktigheterna i den offentliga debatten om kommunerna.

Ändå är det många, jag bland dem, som numera drar sig för att gå svaromål på insändarsidorna eller i någon av alla de diskussionsgrupper som existerar på sociala medier.

Under lång tid, i alla fall under de senaste tre mandatperioderna, har varje ansats till att rätta till felaktiga uppfattningar, skevheter och rena förtalskampanjer skjutits ner med hjälp av det till synes alltid gångbara påståendet

”Vi har för många kommuner”.  

Den ursprungliga ingången må ha gällt vilken sakfråga som helst, men i den stund som påståendet yttras så reduceras varje kommunalt relevant frågeställning till att gälla antalet kommuner.

Ledamöter i Ålands lagting har gjort frågan till sin, och fortsätter skickligt att föra in den i de flesta debatter som har någon kommunal kontaktyta.  Detta sätt att debattera har pågått under så lång tid, och med en sådan uthållighet, att många inte längre ens reagerar.  

Att ondgöra sig över kommunstrukturen, och därmed också kanske undvika att beröra något som är mera prekärt, har för vissa blivit det nya normala.

Frågan om antalet kommuner måste förstås debatteras vidare, men det finns all anledning att reflektera över, och respektera, den rollfördelning som finns i samhället.

Ålands Lagting sätter spelreglerna för den kommunala förvaltningen på Åland, och gör så endast genom majoritetsbeslut. 

Vad som sedan händer är i högsta grad upp till kommunerna.

Det är inte i Lagtinget som den avgörande matchen utspelar sig, utan i respektive kommuns fullmäktige.

Och det är, i sin tur, endast om kommunerna kan enas som det kan uppstå några sammanslagningar, för sådan är tågordningen.

De senaste årens animerade debatter i Lagtinget och de, många gånger upprepade, direkta misstroenden som uttalats av ledamöter i lagtinget kring kommunernas förmåga att handha sitt eget öde är ett fenomen som är i högsta grad oroväckande ur ett övergripande samhällsperspektiv.

Lagtinget är ett forum för debatt och åsiktsyttringar, men också det som en lagtingsledamot i debattens hetta och med demagogiska syften häver ur sig för att vinna ett replikskifte får vidare följdverkningar.

Ute i kommunerna kan man numera skönja en viss brist på förtroende för den politiska apparaten, som följd av de senaste årens hårda debatterande i Lagtinget och i offentligheten.

Många kommunalt förtroendevalda vågar inte längre tro att det inte kommer att ske någon grad av inblandning i den egna kommunens angelägenheter, och det går ut över viljan att komma med initiativ.   

Det är kanske inte heller så intressant att föra en förhandlingsprocess, som kan vara nog så intrikat i sig, om man måste räkna med att det plötsligt kan komma att lyftas initiativ som ändrar regelverket och därmed förutsättningarna att nå ett acceptabelt resultat för de berörda kommunernas invånare.

Vi går nu in i det andra året av fyra i nuvarande mandatperiod, och om det finns samarbetsinviter och andra initiativ ute i kommunerna så är det snart hög tid att lyfta dessa, om förändringar skall hinna ske från ingången av följande mandatperiod.

Det är också hög tid för Ålands Landskapsregering och Ålands Lagting att låta kommunerna få bollen i kommunstrukturfrågan.  Kommunerna måste få spela bollen utan att någon hela tiden knycker den och springer runt på läktaren och visar upp den, eller hela tiden stå och viftar med varningskorten.

Med den krassa ekonomiska verklighet som råder inom offentlig sektor i stort vid ingången av 2021 så finns det all anledning att snabbt försöka hitta tillbaka till en fungerande samtalston mellan de folkvalda nivåerna, där man, trots sin egen övertygelse, respekterar motparten både i debattsituationen och i hur man i praktiken agerar.  

 

Gott Nytt Samarbetsår 2021

 

Magnus Sandberg

Förbundsdirektör